det finns inga ord
I bakgrunden spelas Kents nya platta Röd för kanske femtionde gången. Min reaktion vid första lyssningen var ”oj?”, vid den tionde ”wow” och nu befinner jag mig någonstans vid ”…..”.
Jag kan inte förstå folk som avskriver Kents nya elektroniska ljudbild som ”inte Kent”. Det hade känts så fel om de fortfarande hamrade på gitarrerna som på nittiotalet. Det var rätt för sin tid men detta är mer utmanande och aktuellt. På Hjärta, Vals för Satan och Svarta Linjer ger Jocke oss sånger som inte liknar något innan. Den sistnämnda är en otroligt komplicerad låt om man lyssnar noggrant, ändå bygger den på en så enkel grund. Lager på lager, nästan två låtar som spelas samtidigt. Taxmannen, Idioter och Ensamheten är i grunden klassiska Kent-låtar, om än i bandets nya scenkostym. Den sistnämnda är antagligen det enda låt jag skulle dansa nykter till på vilket dansgolv som helst just nu. Töntarna, lätt malplacerad men skönt hookig. Sjukhus, min absoluta favorit är ett mardrömslikt besök på en symbolisk vårdinstitution där ”…alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås”. Ett magiskt taktbyte senare och sången mynnar ut i ett uppgivet konstaterande. ”…jag går ensam in i ljuset”.
Jag älskar denna samling sånger på samma unika sätt som allt annat de gjort. Rekomenderas varmt vare sig du gillar eller inte gillat Kent.
